Sju frågor du bör ställa för att representera kunskap

– Ett sätt att tänka för att representera kunskap pragmatiskt, på ett sätt som fungerar och ger effekt!

Ibland känns det som att både begreppet “krav” och “modell” har blivit “fula ord” i en ofta struktur- och kunskapsfientlig låtsas-agil projektmiljö. Men för mig är kunskapsrepresentation, som dessutom är pragmatisk (dvs. funkar på riktigt i verkligheten) det mest agila som finns.

7 viktiga frågor att ställa

Mina huvudfrågor är alltid följande:

1. “K_needed”Vilken kunskap behövs och vad är det vi behöver förstå (i den givna situationen och kontexten, med ett prioriterat antal intressenter, vyer och problemdefinitioner)?
2. “R_{best possible}”Vilken skulle vara den bästa möjlig representationen av kunskapen om vi hade oändligt med resurser och hade tillgång till “the best of the best” inom erfarenhet och kunskap?
3. “are we doing it? ”Är det den representationen vi använder idag?
4. “R_now”Hur representeras denna nödvändiga kunskap idag? I huvudet på folk eller i textdokument eller rentav enbart i koden? Är det ett gap eller skillnad mellan R_now och R_{best-possible} ?
5. “Impact_{with no R} ”Vad skulle hända om vi inte representerade kunskapen alls, utan lät den bara vara kvar i huvudet på de inblandade och enbart förmedlades genom prat eller icke strukturerade sketcher på en White board?
6. “R_good-enough”Vilken är den bästa representationen vi kan göra idag med de tillgängliga resurser vi har med de begränsningar vi utsätts för)? Ska verkligen representationen bara “finnas i huvudet på folk” (tacit knowledge) eller ska den fångas enligt konstens alla regler med både syntax, semantik och Well-Formed Formulas? Är det ett gap eller skillnad mellan R_good-enough och R_now ?
7. “R_pragmatic”Hur gör vi representationen så tillgänglig och effektfull (pragmatisk!) som möjligt för att nå de givna projektmålen inom de givna ramarna och spelreglerna? Behöver vi undervisa och lyfta folk i tanken, eller måste vi förenkla representationen ytterligare eller baka ihop den med existerande ramverk och integrera i existerande verktyg och mallar.

En pragmatisk metafor

Att arbeta som verksamhetsanalytiker (Business Analyst – BA) eller kravingenjör (Requirements Engineer – RE) innebär att man är som Christofer Columbus. På sju sjösjuka sjömäns hav i stormens vildsinta krängningar av den plattform/båt vi befinner oss på och där allt yr omkring och det blåser olika vindar, där försöker vi rita kartor! Vi ritar sällan en ny karta, men verifierar och validerar den som finns och lägger till viktiga saker som är värda att “kartifiera” så att alla kan få nytta av det vi upptäckt. Vi utforskar och vågar segla de mest stormfyllda vatten eftersom vi litar på våra kartor och vår förmåga att navigera. Ju bättre karta, desto lättare är det att navigera och ju smartare väg kan vi ta för att nå snabbare fram till hamn.

Smart och agil segling innebär inte mindre information, utan rätt information för den givna (väder)situationen och de hinder som identifierats.

Som BA/RE skapar vi rätt karta som är tillräckligt bra för att ge nytta och den eftersökta positiva effekten!

En karta förbättras kontinuerligt och ger upphov till nya tankar och ger förmågan till helhetssyn!
Segla inte rakt ut i havet utan att veta vart du ska och utan förmåga att fånga det du ser och upplever.

Det är viktigt att sätta fokus på VAD vi måste ha koll på och veta, HUR vi ska representera det så att alla förstår, så att vi slipper göra en massa omtag och rita om kartan varje gång.
Dessutom så måste vi använda vår erfarenhet för att få det att funka i praktiken på ett så smart sätt som möjligt med vår enorma verktygslåda och de tankar och resurser som redan finns på plats!

En korrekt modell som inte används är en dålig modell!