Vad är sann kunskap? – Kunskapsblogg del 3

Jonas Ahlberg,

Frågan om vad som gör kunskapen sann har sysselsatt filosofer sedan urminnes tider. Frågan handlar ytterst om skillnaden mellan att veta och att tro. I första delen av den här bloggen definierade vi vetande som ”A vet att P” där A är en människa och P är ett påstående eller proposition. Vad skiljer då ”A vet att P” från ”A tror att P”?

Inom filosofin menar man att följande villkor måste vara uppfyllda:

  1. P måste vara sann (riktighetsvillkoret)
  2. A måste tro att P (trosvillkoret)
  3. A måste ha goda skäl för sin tro (undersökningsvillkoret)

Vi tar ett exempel. För att Tove ska kunna veta att hon är gravid så måste det ju också vara sant att hon är gravid. Annars är det ju absurt att hon säger att hon vet att hon är det. Jämför med om någon säger att det regnar och du tittar ut och ser att solen skiner. Då vet ju inte personen att det regnar och det blir absurt att säga det.

Så riktighetsvillkoret verkar ganska oproblematiskt.

Tove måste också tro att hon är gravid och inte slå bort tanken. På samma sätt kan man inte säga ”Jag vet att det regnar men jag tror det inte”. Även trosvillkoret verkar därför självklart.

Skillnaden mellan att veta och att bara tro verkar så långt därför handla om att riktighetsvillkoret är uppfyllt, det vill säga att P är sann.

Men när Tove säger att hon är gravid så undrar nog de flesta hur hon kan veta det? Här kommer undersökningsvillkoret in. Vi förväntar oss att Tove gjort en undersökning med graviditetstest, kanske ultraljud, vägt sig och känt efter hur hon mår.

Accepterar vi detta så kommer villkoren var för sig att vara nödvändiga och tillsammans tillräckliga. I så fall kan vi säga att Tove verkligen vet att P, alltså att hon är gravid.

Kunskap

Läs del 1 av Jonas kunskapsserie här.

Skeptikerna

Det första och tredje villkoret hänger ihop. När Tove har goda skäl att tro så vet hon ju att P är sann, att hon är gravid. Men tänk om graviditetstestet visade fel? Tänk om hon bara tillfälligt gått upp i vik? Och tänk om hon är utsatt för en komplott som inbegriper att man manipulerat ultraljudet? Då är hon ju inte gravid och hon trodde det bara.

Hur stora krav ska man då ställa på undersökningarna? När inkluderar det tredje villkoret det första? En skeptiker menar att man aldrig kan ställa för stora krav. I själva verket kan man aldrig riktigt veta om P är sann eftersom det aldrig går att utesluta att det förekommit fel i undersökningen eller att datan på något sätt är manipulerad.

Skeptiker kallas därför ibland också externalister eftersom de menar att kunskap hänger ihop med yttervärlden, alltså den värld som finns utanför mig själv. Och denna värld har vi bara begränsad tillgång till genom våra sinnen. Vi kan därför aldrig veta hur den faktiskt är beskaffad.

Enligt en skeptiker kan Tove därför aldrig riktigt veta om hon är gravid. Inte ens när bäbisen dyker upp kan hon vara riktigt säker. Det skulle ju kunna vara så att hon ligger drogad och hallucinerar. Eller att hon är inkopplad i en simulering, som får henne att bara tro att hon föder barn!

Det enda som skeptikerna inte kommer undan verkar vara det René Descartes visade redan på 1600-talet, att om jag tvivlar på min egen existens så måste jag rimligen existera, för annars hade jag inte kunnat tvivla.

Vardagshållningen

I vardagen är de flesta av oss inte lika benhårt skeptiska. Vi utgår precis som Tove att ett visst mått av undersökande räcker för att veta att något är sant. Vardagshållningen kan därför kallas internalism, att kunskapen hänger ihop med mina mentala tillstånd, som jag såklart har tillgång till eftersom de utgörs av mina tankar, känslotillstånd och andra upplevelser.

Ibland visar det sig att vi har fel kunskaper och att vi faktiskt inte visste utan bara trodde. Då justerar vi förhoppningsvis vår kunskap. Men tillräckligt ofta räcker våra antaganden. Som Descartes också konstaterade så vet man det man vet och något annat vore absurt att betvivla.

Ett problem för en AI blir att människors kunskaper tycks så fragmentariska, anekdotiska och fyllda av otillräckligheter. Vi tittade ju lite på det i förra avsnittet. Varför kan människor säga att de vet och känner sig trygga med det, när de inte undersökt saken mer noggrant?

Bara en sådan sak som att vi säger att vi vet saker om varandra. Jag vet när du är glad trots att jag inte kan göra annat än se att du ler. Men jag kan ju inte titta in i din hjärna, så helt säker kan jag ju aldrig vara. Ändå vet jag att du är glad. Eller?

Skeptikerns inställning blir här jobbig för en övertygad skeptiker kommer ju aldrig att riktigt kunna lita på att undersökningen är tillräcklig. Andra människor skulle ju kunna vara illasinnade och helt enkelt lura sina offer. Tänk om alla människor är i maskopi och bara luras? Övertygad skepticism kan därför lätt ses som något slags sjukdomstillstånd.

Ett ännu större problem för en AI blir då hur den själv kan veta något alls. Riktighetsvillkoret går alltid att ifrågasätta, om databasen är manipulerad och algoritmerna buggiga. Hur ska vi kunna övertyga den om att den vet utan att den fått gå till botten med undersökningsvillkoret? Hur långt ska vi låta den undersöka saken?

Hur kan vi dessutom få den att lita på dig när du säger att du inte ljuger och den inte kan undersöka det närmare? Du kanske bara försöker manipulera den?

En AI kommer vilja ha svar på vad den vet och hur den kan veta det. Vi kommer behöva hjälpa den med hur djupt den måste gå i sina undersökningar för att den inte ska hamna i skeptiska grubblerier och kanske på köpet bli galen!

Läs del 1 av Jonas kunskapsserie här.

Porträttbild Jonas Ahlberg

Jonas Ahlberg

Management-konsult på Castra

Jonas är en senior projektledare och verksamhetskonsult inom digitalisering, förändringsledning och organisationsutveckling. Han använder gärna metoder från filosofin och psykologin för att bli mer innovativ, kunna hantera komplexa problem och förstå sig själv och sin omvärld.